Stäng

Bryt det sista tabut

 

Bryt det sista tabut-bokomslag

Natur&Kultur 2013

En vanlig dag är 40% av alla sjukskrivna hemma för att de har ont i själen. Ändå pratar vi inte om mental ohälsa. Den tystnaden kostar liv och orsakar skam för de drabbade och deras familjer. För egentligen borde det vara lika OK att ha depression som diabetes.

Om detta har jag skrivit en bok, som har fötterna både i forskning men också i mina privata upplevelser.

Ur Bryt det sista tabut:

”Det går en liten stig upp till graven. Här vilar han under tallen. Jag sopar tallbarr från den kalla graniten och läser namnet. Carl Olof Borelius, 1963–1987. Han var min bror, och han blev bara 24 år.

Den 16 mars 1987. Jag har arbetat under dagen, varit ute ute med vänner på kvällen och sedan gått och lagt mig och somnat. Mitt i natten ringer det på dörren till min etta. Jag vaknar med ett ryck. Därutanför står pappa med ansiktet som en stel mask.

”Det har hänt en mycket allvarlig sak”, säger han. ”Polisen har just varit hemma hos oss.”

Han står kvar i trappuppgången. Magen förstår innan huvudet.

Det handlar om min bror. En eldsvåda. Min bror är död.

Det kommer så många inre bilder hos en chockad människa. Först tomhet, sedan skakar man, sedan minns man.

Han var inte vilken bror som helst, utan just den som en gång varit en älskad lillebror alldeles nära mig. Han såg in i andra människor med värme, blev 1,93 m lång, en stilig idrottsman som vann distriktsmästerskap i löpning. Med sitt stora mod och en vana att planera och utföra utmanande bus hade han en ständigt större beundrarskara. Han var cool, snygg och smart och hade alltid en massa tjejer omkring sig.

Efter gymnasiet blev vi i familjen oroliga. Han började säga svårbegripliga saker. Berättade om människor som följde efter honom, som uppmanade honom att utföra märkliga handlingar. Han fick en diagnos som talade om schizofreni. Åren därefter var ofantligt tunga för honom, och för oss. Han gav oss skäl att oroas, skämmas, men också att vara djupt stolta. För min bror bar sin svåra sjukdom med sitt vanliga mod. ”Jag slåss hela tiden, men det tar all min kraft”, förklarade han.

Coco, som han kallades, hade precis blivit utskriven från S:t Görans sjukhus, eller ”färdigbehandlad” som det hette under 1980-talet, när de psykiatriska klinikerna stängdes, utan att man tog riktig hänsyn till patienternas möjlighet att klara det vanliga livet utanför.

Han rökte i sängen och det började brinna. I eldhavet blockerades dörren in till lägenheten. Min bror hade förtvivlat försökt klara livet genom att hoppa ut genom fönstret. På vägen ned slog han huvudet i ett tak. 

Han dog lika modigt som han hade levt. Jag kan än i dag inte helt sätta ord på tiden efteråt. Chock, svart hål, en känsla av att jag svikit honom, att jag inte kunnat skydda honom från det fasansfulla. En känsla av skuld. Det hela var så ofantligt orättvist – varför skulle han ha drabbats så hårt, medan jag gick oskadd?

Människor omkring mig frågade om hans sjukdom och död. Det var så svårt att prata om det. Och när jag svarade såg folk obekväma ut. Med några undantag, som fortfarande i dag strålar när jag tänker på dem. En av dem var filmregissören Ulf Malmros, som jag då gick på kurs med. På bred värmländska sa han lugnt och vänligt: ”Hörru jag har aldrig känt någon förut vars bror har dött. Hur vill du att man ska vara mot dig?”

Men de allra flesta var försiktiga. De såg rädda ut i ögonen när jag talade om min bror. Andra använde tillfället för att komma med olika egna iakttagelser eller brandtal, använde mig som en avlastningsyta för sin egen smärta. Eller tyckte att jag borde ”tala ut” när de själva kände för att lyssna, just då, jävlaranamma.

Jag lärde mig att psykisk sjukdom är minerad mark, att det sätter igång starka känslor i andra, och att den som bär på detta i familjen märks ut. Annorlunda, en knäpp familj, knäpp syster.

Man talar helt enkelt inte om psykisk sjukdom.

Så när folk har frågat har jag dragit på svaret, och glidit över i en glättad yta. För att bespara andra. För att bespara mig själv. Trots att jag har en naturvetenskaplig utbildning i biologi, trots att jag tidigare som vetenskapsjournalist har presenterat mängder av forskning om ämnet. Trots att jag har fyra barn, är en förhoppningsvis mogen människa som har gått igenom tillräckligt för att kunna se vad som är viktigt och vad som är trams.

Det blir som ett nystan av märkliga känslor. Jag har skämts. Jag har skämts för att jag har skämts. Det har gjort för ont.”