Stäng

Ödesmättade dagar för EU

I fredag skulle David Cameron ha besökt Sverige och Stefan Löfven. Det sedan länge planerade besöket blev hastigt inställt, och fick ersättas av ett telefonsamtal. Cameron måste akut till Bryssel för att möta Jean-Claude Juncker, komissionens ordförande. I helgen har Cameron haft ytterligare en EU höjdare på middag på Downing Street, Europarådets president Donald Tusk.

Det är bråda dagar för britterna. Bära eller brista för den brittiska reformagendan, som dimper ned mitt i flyktingkrisen? Ingen deal på bordet än. Europeiska rådet möts den 18 februari. Nu är det dags för parterna att visa korten.

Jag får ofta frågan i Sverige- varför bråkar britterna? Låt oss backa ut från nuets drama, till en annan bild.

Två vuxna män står och håller handen framför ett historiskt monument. Det är tidigt 80-tal. Den ene gigantisk, med stora ögonbryn, den andre en flugviktare i poplinrock. Årsdagen av slaget vid Verdun. Tysklands förbundskansler Kohl och den franske presidenten Mitterand böjer huvudet inför tragedin.

När Margret Thatcher såg bilden fnyste hon ”vuxna män som håller handen”. I detta fnysande göms något mer. Berättelsen om två separata visioner.

Den europeiska tanken föds under upplysningen. Men Europa har två olika upplysningar. I feodalsamhället Frankrike inspirerar Platon, där Staten är ett välvilligt väsen. Visa och icke mutbara individer som bär det allmänna intresset.

I England äger bönder egen jord. Man misstror överheten. En annan upplysning föds, hämtad från Aristoteles; statskritisk, liberal, med tilltro till individens kapacitet. Ur detta föds industriella revolutionen och Adam Smith’s osynliga hand som skapar välstånd underifrån.

När Kohl och Mitterand håller handen, är det en manifestation. Ur tragedin skall något nytt födas. Europas Förenta Stater. Platons rike.

Britter har en annan syn. EU-samarbete skall vara praktiskt, leda till mer handel och starkare rättskydd och livschanser för individen. Mindre stat. Inte mer.

Dessa båda visioner är på olika sätt nobla. Men inte kompatibla.

Därför bråkar britterna.

Man brukar säga att EU är som en haj, som måste simma framåt för att andas. Fördragen leder mot ökad överstatlighet och integration. Juridiken andas Platon. Enligt vad jag erfar är det också de höga juristerna på komissionen som mest brottas mot britterna.

Men. Juridiken i EU är alltid underodnad politiska vilja.

Merkel trotsade ensidigt Dublinförordningen. Frankrike får ständigt undantag från eurons konvergenskrav. Diskussioner om att utesluta Grekland ur Schengen. Man kör över EUs legala ramverk, om viljan finns.

Så vad står på spel?

Bedömare över Europa delar synen att Brexit vore en tragedi för EU. Världens finanscentrum. Jobbmotor no 1 i EU. Prognosticerade världens fjärde största ekonomi 2030. Ledamot i Säkerhetsrådet. Högst försvaranslag per kapita i EU.

Utan britterna talar inte längre EU för Europa.

Däremot är effekterna för britterna mindre förutsägbara. Vad betyder det för storbankerna att ligga i ett London utanför EU, för exportindustrin? Prognoser pekar på ett förändrat BNP i spannet på mellan minus 2,2% och plus 1,6% år 2030.

För frihandlare i Sverige, Danmark, Holland, Tyskland är britterna viktiga.

Lösning sökes.

En möjlig modell skulle kunna vara relationen mellan Kina och Hongkong. En nation, två system. Ett EU som innebär en kontinent och två visioner; en inre kärna för dem som vill resa mot Platon, och en yttre ring för dem som vill handla och leva fredligt, men som inte anser att varje ide om detta skapas med Bryssel som medelpunkt.

http://www.di.se/artiklar/2016/2/1/maria-borelius-odesmattade-dagar-for-eu/

Skriv en kommentar

You may use these HTML tags and attributes:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>